 | |
| |
| I |
| |
| Över en hyacint |
| |
| Du rara ört, som ej din like |
| i färg, i glans, i täckhet har, |
| bland all din släkt, i Floras rike, |
| 5 | din fägring mest mitt öga drar. |
| På dina blad naturen spelar, |
| i konst, i prakt hon yttrar sig; |
| den fina balsamlukt du delar |
| förnöjer och förtjusar mig. |
| 10 | Med trogen omsorg jag dig sköter: |
| en lindrig luft du andas får, |
| en häftig il dig aldrig möter, |
| för hetta, köld du säker står; |
| ett livligt väder på dig fläktar, |
| 15 | som tränger genom blad och knopp, |
| och när av värma du försmäktar, |
| en kylig flod dig friskar opp. |
| |
| Men liksom du min hydda pryder |
| och dig i all din täckhet ter, |
| 20 | en grym förvandlings lag du lyder, |
| du vissnar, dör och finns ej mer. |
| Du hastigt all min möda glömmer |
| och ledsnar vid min ömma vård |
| bland ringa stoft din fägring gömmer — |
| 25 | du är ju otacksam och hård! |
| |
| Men skall jag på en blomma klandra, |
| det veka väsen klaga an? |
| Dess öde är att sig förandra: |
| hon måste vara som hon kan. |
| 30 | Hon är ett gräs, hon skall förfallna; |
| jag intet agg till henne bär. |
| Så ser jag ock ditt hjärta kallna: |
| det måste vara som det är. |
| |
| II |
| |
| Den 25. Juni 1762 |
| |
| 35 | Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga! |
| Vad nya ämnen för mitt kval! |
| Vad olja på min olyckslåga! |
| Vad öde för mitt hjärtas val! |
| De ögon, som av ömhet brunnit, |
| 40 | som ha mitt liv, min död i sig, |
| ha nyss av sorg och saknad runnit — |
| för vem? Ack, för en ann än mig. |
| Jag tecken ser av ömhets tårar |
| på Damons kinder röjas än: |
| 45 | ett avsked så hans hjärta sårar, |
| så kan han känna för en vän. |
| Och jag, jag skall till evig smärta |
| en sådan skatt på jorden si, |
| det bästa och det ömsta hjärta, |
| 50 | och själv dock icke lycklig bli. |
| |
| Mig skulle hopen svartsjuk kalla |
| och ge mitt kval förhatligt namn. |
| Jag kan dock utan köld och galla |
| en skönhet se uti hans famn. |
| 55 | Men se det dyra hjärtat delas, |
| sen jag en gång dess ömhet vann, |
| en grad för mig i känsla felas, |
| är vad jag icke bära kan. |
| |
| Lät därför, Damon, dygd och ära |
| 60 | ej hålla dig i något bann! |
| Jag svär vid dig och hjärtats lära, |
| att jag det aldrig tager an. |
| Förr må min sorg mitt liv förstöra, |
| än gå i tvungen vänskap in. |
| 65 | Du kan min sällhet icke göra, |
| om jag ej högst kan göra din. |
| |
| III |
| |
| Den lågan, som mig tär och bränner, |
| Till kärlekselden icke hör, |
| Dock oro i ett hjärta gör, |
| 70 | Som starkt och ömt och häftigt känner. |
| Det är en vänskap som mig rör, |
| Som ej är gjord för tidens vänner. |
